Jag har fantasier om att bo i ett litet hus vid någon sjö. Att äga lite mark och vara så självförsörjande det må vara möjligt. Det är åtminstone något att sukta efter. Men hur lång är inte vägen dit? Jag vill inte låsa mig till någon bank som kräver att jag knegar för amorteringen. Speciellt inte när jag inte kan hitta ett yrke där jag trivs. Fan jag vill inte ens vara en del av detta sjuka samhället vi lever i. I synnerhet inte när var och varannan människa jag möter inte ens fattar att världen är orättvis. Man lever i sin lilla jävla bubbla och endast rår om sig själv och då är allt så väldans bra så. Jag finner drömmar som är ouppnåeliga. För hur jag ska få fatt på en miljon utan banken? Även om jag skulle slopa banken och rikta in mig på sparande så skulle ta mig tjugo år att få ihop 200 000. Ekvationen går inte ihop eftersom jag inte ens kan se att jag lever till nästa år.
Så till nästa idé. Kanske skulle till att börja med skådespeleri. Göra mig själv rik och berömd - det andra alternativet till upprättelse annat än döden. Men var börjar jag? Ska jag ta ett lån för att börja plugga dramatik när jag inte ens vet om jag har fallenhet för det? Vem ska pusha mig till att göra det? Visst jag söker in på kredit och under livsförhållanden som påminner om miserabla, jag har säkert mycket att tillföra. Okej jag gör det, jag pushar mig själv så jag åtminstone gör något.
Lätt!
Jag tittar ut genom halvnerdragna persienner och i höstmörkret är alla på väg någonstans. På gymmet på andra sidan vägen ser jag människor på träningspass. Jag önskar att jag hade viljan att gå dit. Men det är det sista stället jag vill gå ensam och dessutom ta lån eller binda upp mig för att få komma in. Mitt impulsiva leverne lämpar sig inte i en värld där alla verkar ha sin väg utstakad för sig.
Jag har liksom inget att säga så jag freestylar lite för meditationens skull.
Nu ska jag fortsätta att bara sitta här. Zappa igenom teven och undra varför i helvete skiten får sändas. Barn och ungdomar och dumma vuxna zombifieras och vi undrar varför vi har skeva skönhetsideal, när alla är skönhetsopererade och objektifierade. Varför vi har krig när vi låter oss manipuleras av nationsglorifierande och patriotism. Nyheter som är vinklade till den rådande maktens ändamål. Patriarkatet är det enda som speglas och jämställdhetskampen skyms inte ens i det dolda. Som nickedockor accepterar vi rådande förhållande och jag kräks på folks degenerativa blindhet.
Av någon anledning tror systembolaget att jag är under tjugo. Detta fascinerar mig och jag försöker hitta en förklaring. Tänker att ett hopkok av vegetarianism och ekologiskt rödvin kan ge ljus på frågan. För när jag tänker efter så borde jag rent logiskt se halvdöd ut. Men jag föryngras trots mitt destruktiva leverne. Avsaknaden av kött och kemikalier måste således vara fontänen av ungdom.
Hänger något ihop? Inte det minsta. Låt det bara flöda av dig.
Jag häller upp ännu ett glas rött ecologica, som ju både är rättvise- och kravmärkt, och jag kollar på klockan och konstaterar att jag bara behöver vara vaken i några timmar till. Runtomkring mig ser jag dammråttor stora som katter. Pizzakartonger och tomma baginboxar ligger noga utspritt så jag kan gå runt dom. Ur högtalarna spelas det dubstep och jag suckar när jag inser hur andefattigt mitt inlägg är. Men jag bryr mig inte. Jag skriver för skrivandets skull så många gånger förut.
Smek mitt rostiga ändparti
