När stråkarna går i moll och du inte kan tygla tårarna.
Då du vet vem du är men inte vart du är på väg.
Och det är främlingar som göder ditt ego med uppmuntrande ord.
Ord som försvinner i en dimmig fylla när du slocknar på vagnen.
Själv igen. Alla möjligheter men inga val. Ingen gnista utan kärlek.
Du är den du är efter bästa förmåga.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar