Du sliter på den karga tundran. Inget biter mer än undran, när alla smiter undan.
Det är inte första vändan och du känner ständigt våndan.
En obeveklig strävan, till det som redan var längesedan - blott ett minne.
Ett kaotiskt sinne i ett förutbestämt vansinne som översvämmar ditt djupsinne.
Planetens ödestimme.
I perioder i livet kommer insikten över min obetydlighet. Det är då svårt om inte omöjligt att se min existens annat än utsliten. Och jag tänker, vad gör det för skillnad om jag i övriga perioder av mitt liv gör gott och påverkar och entusiasmerar, om jag i slutändan ändå står ensam med mina kaotiska tankar.
Och jag känner att jag bannemig kompromissar men jag är ändock jag. Detta jag som ingen annan verkar vilja offra sig för. Det är så lätt att släppa taget om mig och jag kan inte förstå varför det är så. Varför är inte mina uppoffringar värda mer?
Varför vill man inte kämpa för mig? Har inte jag kämpat för dig?
Saktmodiga bebissteg tar mig till självupplysningens förlorade land.
Vemodiga funderingar och villfarelse om min omgivnings osjälviskhet drar mig sakta tillbaka till utgångspunkten. I stunder som dessa önskar jag att jag inte vore jag. Att jag vore någon som har någon som orkar bära mig en bit. Bara en liten, liten sträcka så jag hinner återhämta mig - så jag kan finnas för dig.
Vilsen bortom räddning och tiden bara tickar på.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar