Himlen är en nyans ljusare än lyktstolpsgrå. Jag kamouflerar mig i höstens rödgula färger och i lövskogen syns jag inte, hörs inte - finns inte.
Andralångstråket hägrar i mitt sinnes periferi. Här är jag och alla andra som gjorda för varandra. Vi klär oss till och med i samma.
Jag berättar historier om mig själv som så många gånger förut. Mina tankar är mjölkiga och detaljerna och även andemeningen suddas gradvis ut tills berättelsen saknar djup. Men man lyssnar ändå - man vill förstå.
Förut var skönlitteraturen mitt absolut största intresse. Nuförtiden skattar jag mig lycklig om jag klarar mig igenom seriestrippen. Konsekvensen av mitt leverne måhända. Koncentrationen är så bristfällig att jag blir frustrerad. Men det är som det är - ingen idé att grina över spilld mjölk.
En livs levande oxymoron.
Jag skriker stumt inom mig. Jag längtar efter något som jag inte kan sätta ord på.
Jag måste vidare, kan inte stanna här.
Andreas trodde starkt på något ofattbart i universum dit endast den mest upplyste nådde fram. Jag önskar jag hade samma övertygelse. Men kanske det är så, kanske det finns något på andra sidan. Jag är skeptisk om inte orubblig. Har som bekant rest över några gånger men det enda jag fann var mig själv.
Det bara flyter på - det är allt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar